Familjen Drottesjö/Torstensson

Idag var Julle hopplösare än hopplösast. Det var som vanligt omöjligt att sätta på honom ytterkläderna. Han ålar sig på golvet och man måste blåhålla, tvinga och vara hårdhänt. När vi väl kommit utanför dörren går det oftast bra. Han ska gå själv till dagis. Visst tar det mycket längre tid, men vill han gå så får han väl det och det får ta den tid det vill. 

Men idag vet jag inte vad det var som flög i honom. Mega-trots till 1000! När vi kom till sista vägen som leder till dagis, då skulle han helt plötsligt inte gå alls. Inte åka vagn. Inte stå på brädan. Inte bli buren. Han skulle bara stå där. Och flina. GGgggggaaahhhh! 

Julius gå nu så vi kommer fram till dagis. Gick jag mot honom sprang han över till andra sidan vägen och slällde sig där. Tog jag tag i hans hand och skulle gå med honom förvandlade han benen till spaghetti. Många svordomar ville ut ur min mun, men jag knep tålmodigt igen. Kände hur naglarna växte och ville slita någon i stycken. Jag provade att gå iväg så att han inte kunde se mig, för att se vad han skulle göra. Han stod kvar där och tittade på alla bilar och tåg som åkte på stora vägen en bit bort. Han hade säkert kunnat stå där hela dagen om han fick. Det slutade med att jag fick dra honom i armen hela vägen till dagis. Han garvade och tyckte att det var såååååå kul. 

När man sen kommer in ska man vara glad och snäll mot fröknarna. Dom såg nog att jag var lätt irriterad. Så in med dig nu, hejdå. Puss puss, hejdå. Fröken tog med honom till fönstret så att han skulle få vinka som vanligt. Han bara hånflinade till mig i fönstret.