Familjen Drottesjö/Torstensson

Har det lite jobbigt just nu. Våran hund dog igår. Vår söta, fina amerikanska cocker spaniel. Det är så hemskt. Det gick så fort. Jag hann inte säga hejdå ens. Det började i tisdags kväll. Hon andades konstigt. Flåsade och lät rassligt. Som om hon hade svårt att andas. Onsdagen var hon väldigt lat. Orkeslös. Orkade inte gå i trapporna. Bara en kort kort runda för att göra sina behov. Men hon var ändå med inne. Snabb att äta upp de barnen tappade på golvet osv. Åt sin mat utan problem. På torsdagen hämtade mamma henne för att ta med henne till veterinären på fredag morgon. Dom rötgade. Men såg inget fel på hjärtat. Trodde att det bara var förkylning/lunginflammation. Så hon fick en spruta mot det, penecillin av nå slag. Blev hemskickade och sa att vi skulle komma tillbaka på måndag för att titta om det blivit bättre. När de sen kom hem blev Benna genast sämre. Hon orkade inte ens stå på benen. Kräktes och blödde näsblod. De åkte tillbaka igen. Osäker på vad som sades då men de blev iaf hemskickade. Efter en stund blev hon ännu sämre. Hon kräktes och blödde näsblod hela tiden. Orkade inte ens hålla upp huvudet när hon skulle kräkas. Kissade och bajsade där hon låg. Ringde till Torkel och han sa att vi antingen skulle åka direkt till Strömsholm eller till honom för att ge henne en spruta så att hon skulle få somna in. De åkte för att plocka upp mig. Men när de hade kommit hit hade Benna redan somnat in.

Jobbigt. Både jag och mamma har ältat fram och tillbaka vad man hade kunnat gjort annorlunda för att kanske lyckas hålla henne vid liv eller för att hon inte skulle behövt lidit så de sista timmarna. Verkade först som om det var medicinens fel som gjorde att det gick så fort på slutet. Hade hon inte fått det kanske hon hade levt några dagar till.  

Torkel tog emot Benna idag i Smedjebacken. Han tar hand om henne. Fryser in och sedan kremerar. Hon ligger i sin korg, som får följa med henne hela vägen. Han visade mig röntgenbilderna. Och han såg direkt att det var en tumörknöl precis under hjärtat. Vi jämförde med en frisk hunds röntgenbild. Runt hjärtat (som är vitt) ska det vara svart på bilden. På Bennas bild var det inget svart alls. Vilket betydde att hon inte hade nån plats för luft. Hon kunde inte ta in syre, helt enkelt. Det var därför hon hela tiden kippade efter luft. Gårdagen blev säkert extra stressig för henne pga av alla veterinärbesök osv så att det till slut brast för henne. Vi hade inte kunnat rädda henne. Men om Maria hade sett tumörknölen så hade hon kunnat ge henne en spruta för att somna in, så hade hon inte behövt lida de sista timmarna. 

Nu är det som det är, och det gick ju trots allt väldigt fort. Hon somnade in i bilen. Hon slapp ett tredje besök hos veterinären. Och jag behövde inte ta beslut om vi skulle åka till Strömsholm eller ge henne en spruta. 

Men guuuud va jobbigt när hon låg där i bilen. Kom en granne och frågade om vi kunde flytta på bilen för den stod i vägen. Då brast det för mig och alla tårar kom forsandes. Han beklagade och lämnade oss ifred. Grät hela kvällen. Och nu när jag skriver om det. Julle försökte trösta mig. Jag försökte förklara för honom att Benna nu är borta. Hon har kommit till himlen, eller kanske blivit en fågel...vem vet? Svårt att förklara om döden! Han har inte frågat om henne. Han förstår nog inte. Tittade på Lady och Lufsen imorse. Lik Benna, säger han då. 

Grymt vad man saknar henne. Allt som hon gjorde. Sprang in i sovrummet så fort vi öppnade dörren på morgonen. Var nära på att hälla upp mat till henne idag. Det går ju av bara farten. Hennes matskål och bytta med foder står fortfarande kvar. Kopplet hänger vid dörren. Fick torka upp mat och smulor på golvet under Livias stol för första gången. Det kommer ju bli jobbigt! Julle som jämt matade henne vid bordet. Och sedan sa nu har jag ätit upp!

I tolv hela år har hon funnits hos mig. Hon har varit min allra bästa vän. Från när jag var 14 år. Hon har tröstat mig igenom jobbiga perioder. Vi har haft massor av kul tillsammans. Tränat lydnad. Gått agilitykurs. Varit på flera hundutställning - hon var en väldigt vacker och fin unghund. Fin hela livet. Ingen som trodde att hon var så gammal som hon faktiskt var. 

Känner dock lite dåligt samvete över de senaste åren. Sen barnen kom. Jag har inte haft lika mycket tid för henne. Hon blev att komma i 3:e hand. Tur att mamma har varit snäll och tagit hand om henne i jobbiga och stressiga perioder. Hoppas att hon kan förlåta mig och att hon tycker att hon har haft ett bra liv.